Graffititags är konsthantverk

Kolbjörn Guwallius | 30 Sep

Längst ut på Listerlandet i Blekinges skärgård sitter en kvinna i 60-årsåldern och stickar på sin veranda. Hon tittar ut över en excentriskt pyntad trädgård: här finns en ljuskrona, en kvinnotorso i transparent plast och annat smått och gott. Det är inte ofta hon hör bilar på den lilla skogsvägen bakom huset som leder ner till samhället vid havet. Inget tyder på att det bor en vandal här.

För en utomstående är det inget underligt som pågår, inramningen till trots. Men Fina Milton stickar inte vantar till något barnbarn eller en mössa som ska säljas på hembygdsföreningens julmarknad – hon gör gatukonst. En stickad flugsvamp eller ängel att pynta den lilla skogsvägens telefonstolpar med. Få vet vem hon är, hon sätter upp sina saker på natten när ingen ser. Men folk i trakten har sina misstankar.

Inspirationen kom från Stockholmstjejerna i Masquerade, som enligt egen utsago var först i Sverige med stickad gatukonst. Sedan dess har konstformen spridit sig och många aktiva crews av ”guerilla knitters” finns både i vårt land och utomlands. Först i världen anses Magda Sayeg ha varit när hon stickade in ett dörrhandtag i Houston för fem år sedan. Och nu har det alltså nått ändå ut på den svenska landsbygden.

Stickad gatukonst är på väg att bli en folkrörelse. Som sådan ses den ofta som harmlös och den är ofta omtyckt även av de mest hårdföra graffitimotståndarna. Den gör ingen skada, gillar man den inte kan den enkelt klippas bort. Men för Masquerade är det harmlösa också det subversiva. Genom att folk får upp ögonen för deras relativt lättillgängliga gatukonst, hoppas de vara en inkörsport till ”värre” saker. Har man väl börjat gilla en viss sorts gatukonst är man kanske mer öppen för annan, resonerar de.

Jag tror att de har rätt. Skillnaden är egentligen inte särskilt stor mellan deras gatukonst och den målade eller byggda. Arenan och syftet är samma – det offentliga rummet ska olovligen förgyllas. Att gatukonst kan utgöras av klassiskt handarbete förtydligar också vad gatukonst faktiskt ofta är: konsthantverk. Det som skiljer gatukonsten från mer traditionellt konsthantverk är att den sätts upp i det offentliga rummet. Där kan den bidra till att öka den kreativa lusten hos dem som vågar öppna ögonen och se sig omkring.

En av de vanligaste kommentarerna jag får när jag diskuterar gatukonst med folk handlar om graffiti och i synnerhet tags. Det är väl i alla fall inget att ha, det är bara klotter, resoneras det. Det förfular och förstör. Gör det? Eller är det bara något vi har lärt in?

Börjar man intressera sig för tags ser man snart att många av dem är riktigt vackert utförda. Många graffitimålare sätter en ära i att formge en vacker tag och sitter länge och skissar innan de vågar skriva den på en vägg. Bokstävernas samspel ska utvecklas. Ju färre lyft med pennan desto bättre. I själva verket har tags mycket gemensamt med kalligrafi. Man skulle kunna säga att det är en urban, nutida omtolkning av begreppet.

Visst finns det fula tags också, allt är inte guld som glimmar. Men smak handlar om personliga intryck och kan aldrig vara ett urvalskriterium för juridiken. Det är olagligt att skriva tags nästan överallt, men det olagliga gäller även för annan gatukonst, inklusive stickgraffiti. Ändå ses det sistnämnda ofta med blidare ögon medan spraykonst har stigmatiserats i den rådande politiska och juridiska diskursen, trots att verken bryter mot samma lagar.

Jag efterlyser en mognare debatt där spraykonsten ses inte bara som ett juridiskt problem utan också för sina konstnärliga kvaliteter. För den som är tveksam rekommenderas, som Masquerade föreslår, stickgraffiti som en inkörsport.

Kolbjörn Guwallius